Allt började med att jag klev ner i en källare en varm sommar dag 2018. Det är väl ingen som glömt att den sommaren var tok varm. I källaren var det svalt, till skillnad från sommarvärmen utanför. Källaren var liten och överfull med gamla antikviteter. Allt från gamla lyktor, skivspelare till musikinstrument och gamla porslinsföremål.
Väl nere i källaren står jag still strax innanför dörren skannar av en liten stund. För att få ett intryck av, var är det jag egentligen har hamnat någonstans. Finns det något här som kan fånga mitt intresse och min nyfikenhet. För det är nog så att man måste vara lite nyfiken för att hamna på ett sånt här ställe. Fullt med gamla saker som har en hel historia att berätta för den som är tillräckligt nyfiken och har tålamod att gräva vidare.
Även om det var svalt i lokalen så fanns den där lite speciella lukten. Lukten av gamla saker, lite läder och damm. Alla som stoppat näsan i en gammal koffert förstår vad jag menar. Men inget som luktade illa utan så som man förväntar sig att det luktar hos någon som handlar med gamla antika föremål.
Efter att jag hälsat på ägaren och gått runt och kikat på alla olika föremål stannar jag framför en hylla med en hel del gamla kameror och objektiv. Det mesta är dammigt och står i en lagom charmig oordning. Men bakom några 80 -tals kameror står det en gammal Kodak Box 620. En lådkamera som tillverkades av Estman Kodak Company i Tyskland mellan 1936 – 1939.
Bland alla föremål runt omkring mig så var det just den lilla lådkameran. Den som stod där bakom alla andra kameror och objektiv. Den som var mycket äldre än alla dom andra kamerorna på samma hylla. Utan att överdriva så framstod alla dom andra kamerorna som högteknologiska monster jämfört med den lilla lådkameran längst bak och längst in på hyllan.
Efter att jag flyttat runt och ändrat plats på föremålen som stod framför så landade kameran till slut i min hand. Den var lite sliten och linserna hade lite svampbeläggning. Men med alla fel och brister fanns det något lite extra med den. Innan jag frågade om priset kände jag på veven för att mata fram filmen. Jag vrider några varv och hör på ljudet att det är något som sitter där inne och vrids runt. Det låter som om en bit papper skaver runt mot insidan för varje gång jag vrider på veven.
Det första som slår mig är att… det måste sitta en filmrulle i kameran! Det händer ju lite då och då att man hittar en gammal kamera med film i. Men allt som oftast är filmen förstörd på grund av att någon oaktsamt öppnat kameran utan att veva tillbaka filmen eller sett till att skyddspappret skyddar filmen från ljuset när man öppnar kameran.
Men i samma stund som jag förstår att det sitter en film i kameran börjar min hjärnan arbeta. Åldern på kameran, mitten på 30 -talet. Det skulle kunna vara en riktigt gammal film men också någon som satt in en modern film och struntat i att skicka den på framkallning. Men när jag står där så hoppas man ju självklart på att filmen skall vara oförstörd och att i bästa fall vara äldre än 30 år. Eller kanske ännu äldre.
Jag betalar kameran, 50 kr och sätter mig på cykeln och styr raka vägen hemåt. Väl hemma tar jag med kameran och en ljustät påse till ett helt mörkt rum. Jag vet ju inte om filmen och skyddspappret är trasigt. Så jag vill ju inte riskera att förstöra filmen, om den nu inte redan är förstörd. Väl inne i mörkret öppnar jag kameran och känner att filmen är hel och att skyddspappret ligger lindat runt filmen. Jag gläntar lite på dörren för att släppa in lite ljus och kunna se vilken filmsort jag har i handen.
Det kommer senare visa sig att filmen sattes i kameran för över 60 år sedan och att jag var den första som öppnat kameran sedan dess. Filmen var en Kodak Plus X film. Det är en svartvit film som tillverkades mellan 1954 – 2011. Men när jag tittade på skyddspappret såg det betydligt äldre ut än från 2000 talet. Men det var först när jag framkallat filmen som jag förstod att filmen var betydligt äldre.
Nu börjar man fundera. Kan det finnas något på filmen. Kan det finnas något på filmen som man dessutom kan härleda till tid och plats. Bäst av allt är om det finns flera bildrutor som är i så gott skick att det går att åldersbestämma och dessutom härleda till en plats.
Nästa steg blev att framkalla filmen. Men hur framkallar jag en så pass gammal film. Jag vet ju inte ens hur gammal den är. Istället för att framkalla den själv bestämde jag mig för att skicka den till ett företag som jag vet har erfarenhet av att framkalla gamla filmer. Filmrullen förpackad med ett litet handskrivet brev som förklarar hur och var jag hittat filmrullen. En vecka senare är filmen framkallad och tillbaka i min brevlåda. Det blev verkligen ett spännande ögonblick när jag öppnade försändelsen och höll upp negativen mot ljuset för att se om det fanns något på bildrutorna.
Till min största lycka och förvåning var det flera negativ som var i så bra skick att det skulle gå att göra bilder från dom. Dom första bilderna som fotograferats först var dom absolut bästa. Dom hade ju också legat inrullade längst in på spolen och skyddats mot ljus och annan påverkan. Ju längre ut på filmen ju sämre kvalité och mer påverkan. Totalt innehåller en 620 film 8 st bildrutor i formatet 6×9. På denna filmrulle var det hela 5 st som gick att göra bilder av.
Nedan följer bilderna i den ordning dom fotograferats.
Bild nummer 2 är troligen fotograferad någon gång mellan 1955 och 1958 skulle jag tro. Kvinnan i bilden håller ett saltkar i handen.
Från Värmlands museet har jag fått registreringshandlingar som visar ägarna för bilen med registreringsnummer S10197.
Känslan att hitta en gammal kamera med en gammal film är lite tvådelad. Här får man ansvar får någon annans fotografier som egentligen först skulle ses av fotografen själv. Men å andra sidan finns det ett historiskt värde. Fotografiet stannar tiden, den bråkdel av sekunden när fotografiet tas fryser tillfället så det kan bevaras under en väldigt lång tid. Så… det är en hisnande känsla när man vet att filmrullen legat där i över 60 år och först nu får fotografierna bli synliga och se dagens ljus.
Slutligen så är det flera frågetecken kvar. Det skulle vara helt fantastiskt om någon vet vilka personerna på bilderna är och kanske berätta vem som hållit i kameran och inte minst vilket år det är. Är det så att någon känner igen sin bror eller syster eller mor/farföräldrar. Så hör gärna av er.
Mysteriet börjar klarna
Mysteriet med fotografiet på familjen som har picknick har börjat klarna. Dom efterlysningar via sociala medier och via P4 Värmland har gett resultat. Pojken på bilden heter Gunnar Karlsson. Bilden måste vara tagen någon ca 1957 och då är Gunnar 15 år. Med på bilden är hans mamma Ebba Karlsson och hans pappa Oskar Karlsson. P4 Värmland har gjort två inslag om dom gamla fotografierna som ni kan lyssna på här. Det första heter Hjälp oss lösa det Värmländska bildmysteriet. Det andra inslaget heter Bildmysteriet delvis löst – Pojken heter Gunnar Karlsson.
Det vi inte ännu lyckats få fram är vem som håller i kameran och vilka är personerna på dom andra fotografierna. Så det återstår en del frågetecken.
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.