Split Grade Print

Definitionen av en ”Split Grade Print” är att framställa en papperskopia (print) på ett ljuskänsligt fotopapper med variabel färgkänslighet kopplat till en variabel kontrast. Där fotopapperet exponeras flera gånger med olika kontrastfiler. Enkelt utryckt är det ljusets färg från förstoringsapparaten som avgör vilken kontrastskikt som belyses när pappret exponeras. Fotopapperet har alltså flera lager med olika konstrastskikt som är känsliga för olika färger.

Ilford var den 21 Maj 1940 först med att meddela att dom var på gång att lansera ett papper med variabel konstrast. Sedan den dagen har multigrade pappret utvecklats till ett fantastiskt fotopapper som ger stora möjligheter att styra bildens konstrast och tonskala fullt ut.

Ilford Multigrade filter består idag av 13 olika filter. Ett rött filter. Som endast använd för att inte belysa pappret. Tillexempel kan det röda filtret användas när man vill komponera och dubbelexponera ett fotopapper med flera olika negativ. Dom övriga 12 är graderade från 00 till 5 i hela och halva steg och är till för att välja konstrast. 00 ger den mjukaste kontrasten. Medan filter nummer 5 ger den högsta kontrasten. Dessa multigrade filter fungerar bara ihop med multigrade papper.

Inte nog med att fotopapperet har variabel kontrast. Det går också att kombinera dessa filter med varandra för att aktivera fotopapperets alla olika konstrastlägen. Det går alltså att kombinera filter 00 och 5 i en och samma bild. Ett annat exempel är att efterbelysa och skugga (pjatta) med dom olika konstrast filtren för att få det önskade resultatet.

Fotografierna som följer är exempel på en metod för att komma fram till rätt exponering med dom olika multigradefilter. Värt att lägga på minnet är att alla fotografiska papper mörknar mer eller mindre när det torkar. Så det måste du ha med när du bedömer den blöta papperskopian.

För att få fram en ungefärlig exponeringstid för den låga kontrasten börjar jag med en provkopia med filter 00. Exponeringstiderna för provbilden är 5,10,15 och 20 sekunder. Med provkopian får man ett riktvärde för exponeringen med filter 00. Där högdagrarna börjar ge täckning är den exponeringstiden som ger oss ett riktvärde. I exemplet ovan är det 15 sekunder som är den tiden som vi kommer använda.

Nu går vi över till filter 4 som ger oss en högra konstrast. Här ska vi titta på det motsatta. Alltså lågdagrarna, skuggorna. När svärtan i skuggpartier ger en liten aning täckning så har vi exponeringstiden för filter 4. I exemplet ovan är det vid exponeringstid 10 sekunder som ger det önskade resultatet.

Den slutliga bilden. Det finns både täckning i högdagrarna och det finns djupsvärta. Utan att bilden skuggats eller efterbelysts (dodge/burn) under exponeringen ger den en variabel tonkurva från vitt till svart. Med täckning i dom ljusa partierna.

Med den här metoden får du en korrekt tonskala. Men den blir också en ganska platt och tråkig. För att fotografiet ska få mer tyngd är det nödvändigt att arbeta mer med tonskalan och vilka delar i fotografiet som man vill ska framhävas respektive dämpas. Ett bra hjälpmedel är skuggning och efterbelysning där valet av kontrastfilter vid efterbelysning är en faktor för vilken del i tonskalan du väljer att efterbelysa.

Bilden är från Broro Hjorts ateljé i Uppsala.